Here today and gone tomorrow
Vem är jag?
...
Silver
Hälften ädel metall, hälften pirat
Poesi. Dröm. Längtan. Kärlek.
...
Maria Therese
Hälften kreativitet, hälften galenskap
Mörker. Smärta. Hopp.
...
Jag är Jag
Jag är flera Jag
Jag är flera delar av samma Jag
...
...
"De saker som är sanna är antingen för stora eller för små,
eller i vilket fall alltid fel storlek för att passa den mall som kallas språk"
(Jeanette Winterson)
Kreativt kaos eller rena rama helvetet?
Hell on earth is right inside my head
Den där pulserande, slitande smärtan
som jag inte kan hantera
Och du frågar vad jag tänker på
vad jag känner, vad jag funderar på
men jag kan inte berätta, för man får inte tänka så
Jag ligger på golvet
Kroppen skälver, tårarna rinner
och möbler, böcker, prylar
är utspridda kring mig som glasskärvor
Jag flyttar sängen, hyllorna, byrån, soffan, bordet
jag flyttar allting runt runt runt
men möblerna passar inte på något sätt
det är bara fel fel fel hur de än står
För när det man försöker fly undan kommer inifrån
spelar det ingen roll hur mycket man flyttar möblerna
smärtan ger ändå inte upp
Jag känner igen det allt för väl; flyktinstinkten
Inte sitta ner, inte vila, inte tänka, inte andas
bara göra allt allt ALLT på samma gång
Jag står inte ut med hur det ser ut
men sanningen är att det är livet jag inte klarar
och jag intalar mig själv att allt blir annorlunda
bara jag möblerar om, bara det ser ut på något annat sätt
Men det går inte, det går aldrig
för hur det än ser ut i min lägenhet
är det samma svarta spöken inom mig
<
div style="text-align: center;">
Och jag vill sluta
Kroppen skriker, skriker, skriker
men jag kan inte, jag kan inte
måste fortsätta
Men jag orkar aldrig hela vägen,
alla möbler, belamrade med prylar, står mitt på golvet
jag far omkring överallt och ingenstans
och smärtan river och sliter i bröstet än
Nattens timmar är här
och jag väntar andlöst på smällen
Dygn lika långa som evigheten
Liv och död i en ljusgrå blandning
...sen kom vinden och blåste bort mig
- Berätta en historia, Pew
- Vaddå för historia, mitt barn?
- En som börjar om
- Det är så livet är
- Men är det berättelsen om mitt liv?
- Bara om du berättar den
(Fyrväktaren av Jeanette Winterson)
...
Ligger vaken i natten och försöker hålla tankarna i schack,
tankarna och känslorna som skenar,
för att jag idag fått besked...
...
Jag får inte fortsätta min utbildning
Jag kommer inte få några pengar från CSN
Jag kommer inte få bo kvar i min lägenhet
...
Utkastad, ensam och rädd i världen
och ingenstans att ta vägen
...
Så många frågor som kräver ett svar,
så många beslut som måste tas,
så mycket ovisshet
och allt jag längtar efter är VILA
...
- Berätta en historia, Silver
- Vilken historia?
- Historien om vad som hände sen
- Hm, det beror på
- På vaddå?
- På hur jag berättar den
(Fyrväktaren av Jeanette Winterson)
Min mor kallade mig Silver
Vi livnärde oss på ljuset, men levde i mörker
Mörkret berörde allt, det var det normala
Vi var tvungna att borsta bort, eller dela mörkret,
innan vi kunde sätta oss
...
Mörkret satt på huk på våra stolar
och hängde som draperier över trappan
Mörkret var en närvaro
...
Jag lärde mig att se det, se genom det,
och jag lärde mig att se mitt eget mörker
...
Jag frös och var trött och nacken värkte,
jag ville sova och sova och aldrig vakna
Jag hade förlorat de få saker jag hade
och det som fanns här tillhörde någon annan
...
Allt ljus lyste utåt och inget av det var för oss
Pew var blind så det spelade ingen roll för honom
Jag var vilsen så det spelade ingen roll för mig
...
Det fanns två oceaner
en utanför fyren och en inom mig
Den inom mig hade inget band av ljus att leda mig
...
Ur Fyrväktaren av Jeanette Winterson,
kanske den vackraste boken i världen,
med meningar formulerade som den vildaste poesi
och så många ord som etsar sig fast i mitt hjärta,
för att Silver bär så mycket av mig själv i sig
...
Och jag låter Wintersons Silver tala för mig i natt
för mitt liv är mörker, en svart ocean
a chaotic reality
...
Längtan och rädsla i samma andetag
...
Väskan är packad, jag ligger sömnlös
med minnen som pulserar innanför ögonlocken
...
Längtan blandad med obeskrivlig ångest
Ljus blandat med djupt mörker
...
Den 28 december 2011
och jag återvänder till Livskraft
...
- Berätta en historia, Pew
- Vilken sorts historia, barn?
- En historia med ett lyckligt slut
- Det finns inget sådant i hela världen.
- Ett lyckligt slut?
- Ett slut
(Jeanette Winterson)
...
some of us fall by the wayside
Klockan är över midnatt; den 19 december är här
Julen närmar sig med stormsteg
och för mig går allt åt helvete
(om ni ursäktar ordvalet, men skogen kändes för milt)
...
men det är i alla fall lite vitt på marken
och om jag håller tummarna riktigt, riktigt hårt
kanske det ligger kvar i morgon när jag vaknar
...
Nu är det bara fyra dagar kvar i Västerås
sen åker jag ner till Skåne över jul och nyår
Fast på dessa fyra dagar ska jag helst hinna:
Läsa 6 böcker
Skriva 3 uppgifter
Skriva 1 arbete
Köpa/slå in julklappar
Städa lägenheten
Packa inför Skåne
Betala diverse räkningar
Fixa med passerbrickor
Göra 1 nyårskort
Fixa maskeradkläder till nyårsafton
Färga håret
Ringa 3 samtal
Skriva 2 mail
och säkerligen en massa annat som jag glömt
...
Någon annan än jag som ser omöjligheten i det hela?
...
Så hur ser verkligheten ut?
Jag är vaken om nätterna
Jag orkar ingenting om dagarna
Jag har ont, väldigt ont
och tankarna snurrar runt runt
...
Jag är trött
så fruktansvärt trött
...
Och jag är frustrerad
över att aldrig få ihop livet,
det där som stavas V.A.R.D.A.G
...
Det där med att få ihop smärta,
ångest, tankar, känslor, mat, sömn,
läsning, skrivande, boende, städning,
sjukvård, pengar, skola, ork...
...
Jag orkar inte
Jag vill inte
Jag förstår inte
...
Jag blir G.A.L.E.N
Varför ska det vara så himla svårt?!
...
Flera dagar den senaste tiden har jag tänkt
"Om livet ska vara så här, då vill jag inte ha det"
Och det gör mig arg, frustrerad och ledsen att jag känner så
för jag vill ju LEVA!
...
Jag önskar bara det var lite lättare,
att det inte skulle göra så ont
...
...
Kära Tomten,
Jag önskar mig ett liv jag orkar leva,
eller åtminstone ork att leva det kaos jag lever i
...
instabilitet, destruktivitet, ärlighet
Put your hand on my heart
and feel what I am thinking
...
a million stars burning so bright,
a million tears in the moonlight
...
men var försiktig
- det gör ont
...
...
för instabil för att skriva
I varje själ är tusen själar fångna
Dagen är en enda lång väntan till natten
Natten är en enda lång väntan till dagen
...
för jag står inte ut med varken eller just nu
...
...
Livet pulserar av Smärta & Meningslöshet
och jag andas tungt denna allhelgonadag
...
Jag kan attackera dig var, när och hur jag vill!
Kära Du,
Jag vet att du försöker förtränga denna morgon, men jag minns:
...
När du hade sovit två timmar väckte jag dig
men tryckte dig mot madrassen när du försökte ta dig upp
Och när du ändå lyckades högg jag dig i benen
så att du höll på att ramla omkull
...
När du stod och valde bland dina kläder brände jag din hud
så att vad du än tog på dig så gjorde det ont
...
Sen ville jag retas med dig lite
och mixtrade med din koncentration och ditt minne
så plötsligt yrade du omkring i lägenheten
och letade efter laddarsladden till mobilen för
att du sett att den behövde laddas
men när du väl hittade den skrattade jag för mig själv
för visst var det väl så att mobilen hade fullt batteri?
...
Och du var duktig och gjorde frukost i morse
men jag sände dig ett sådant illamående
att du inte kunde få ner en bit
...
Och så försökte du vara duktig
och få i dig en kopp te i alla fall
och jag sände stötar till dina händer så de darrade
och du höll på att spilla ut teet över hela bordet
...
Ändå trotsade du mig och tog dig ur lägenheten
och då var jag tvungen att sätta stopp
Du kände hur allting började snurra och du tappade balansen
Och sen vacklade du tillbaka in igen
...
Ja, min sköna
denna morgon hade du inte en chans
JAG VANN; och jag kommer att vinna igen
...
Jag kan attackera dig var, när och hur jag vill!
...
Högaktningsfullt
Madame Kroniska Osynliga Sjukdom
...
...
Det är sådana dagar man kapitulerar
för att kriget är förlorat redan innan det börjat
Jag strider i ett inre krig, som inte syns
Någon sa: "Det som inte syns, finns inte", men så är det inte,
och att det inte kan finnas smärta bakom ett leende
är inte heller sant
...
För jag har en värkande kropp
som gör ont varje dag, varje timme, varje sekund
...
Och Herr Ångest skickar sitt gift
genom mina ådror
...
Tröttheten slår knytnävsslag i mitt ansikte
och att ta sig ur sängen är nästintill en omöjlighet
...
Och att jag ler, gör inte smärtan mindre
men ibland måste man skratta för att överleva
...
Men vill du vara min vän,
måste du våga se, också bortom det där leendet
...
Jag strider i ett inre krig som inte syns
- men har inga vapen att ta till
...
Står på den där välkända svarta linan
och kämpar för att hålla balansen
För att inte falla
...
Jag har poesi i mina öppna sår
och stjärnorna på himlen blir bilder för mitt liv
Jag vill skrika och slå sönder väggarna
som kryper tätare intill
...
Det går åt fel håll; igen
och jag har inga verktyg att förhindra fallet
...
...
"Sekunderna växte - man fick rum där -
de blev stora som sjukhusbyggnader.
Man kunde nästan stanna upp
och andas ut en stund
innan man krossades"
...
(Tomas Tranströmer)
Jag försöker, men jag förlorar varje gång
Att vara sjuk är ett ensamt liv
bland folk med andra förutsättningar
...
Idag:
...
Seminarie;
samtal mellan fyra-sex ögon fungerar
men så fort det blir fler tappar jag fullständigt fokus
Då blir det suddigt och jag har ingen aning om vad som sägs
och det gäller oavsett vad samtalet handlar om
...
I pausen;
Samtalen kretsar kring träning
och det planeras för dans och zumba och allt vad det är
men ingen frågar mig, för alla vet,
att jag ändå inte kan, fastän jag så gärna skulle vilja
...
Vägen ut;
För att ta sig ut måste man gå ner för trappor
och alla rinner ner som ingenting
medan jag alltid hamnar efter
för att det gör ont
...
På gårdsplanen;
Eftersom jag kommit efter missar jag planerna
men får förfrågan om jag vill följa med ner på stan
de ska käka, gå i affärer, plugga lite
och jag vill, åh, vad jag vill vara med
men tvingas ändå säga nej och gå ensam åt andra hållet
...
På vägen hem;
Då kommer sorgen krypande
över att kroppen inte orkar idag
över att man blir så ensam
och över att det är så svårt att lära känna nya människor
på en grund där man inte orkar och inte kan
...
Hemma;
Istället har jag fått ägna eftermiddagen
åt att sitta i ett mörkt badrum och i skenet från stearinljusen
läsa dagens post som bestod av läkarutlåtanden/nya diagnoser
...
Och i ensamheten skrika mot kaklet:
"Varför måste jag leva så här?!"
...
För det är tungt
tungt att tvingas säga nej till sådant man vill
tungt att vara i smärtan dag efter dag
tungt att ha levt 20 år av sitt liv,
och känna att man inte vill ha 20 år till
...
Tungt att behöva acceptera
smärta och ångest som en del av livet
som något jag alltid kommer få leva med
...
Tungt att vara omringad av människor
men alltid känna sig ensam
...
Och det finns så många små obetydliga vardagshändelser
som tillsammans skapar ett stort utanförskap
...
…Men jag skriver inte det här för medlidande
för att få någon "tyck-synd-om-mig-effekt"
Inte heller missunnar jag mina vänner träning, stadsbesök osv.
Och jag menar inte att DE försöker få mig att känna mig utanför
...
Jag menar bara att det är så det blir
när man har olika förutsättningar
...
Och att man i smärtan, ångesten, tröttheten
alltid är så ensam och utanför
när man rör sig i kretsar där man inte riktigt fungerar
och där det "förväntas" mer av en än man klarar av
...
Och att det är så lätt att bli ensam
när man inte mår bra
...
...
"Jag försöker, men jag förlorar varje gång
antingen lämnar dom mig eller så lämnar jag dom.
Jag skulle förstå om du ändrade dig och vände om"
(Melissa Horn)
Jag kastar mina ord överallt och ingenstans
Jag kastar ur mig ord,
meningar som försöker säga något,
men som egentligen inte säger något alls.
Meningslösa ord, men ändå fyllda med innehåll
...
De ligger utspridda över kall asfalt.
Dunstar de? Tränger de ner genom marken?
Eller smälter de bara och försvinner?
ja vart tar de vägen,
alla de ord som man sprider omkring sig?
Vem lyssnar och vem bryr sig?
Och vad spelar de för roll?
...
Jag skriver inte lika mycket nu.
Det där brinnande skrivarhjärtat bultar och fräser,
men orden fastnar innan de kommer ut.
Och när de väl landar på pappret
bildar de ofullständiga meningar,
lösryckta delar ur det liv som är mitt.
...
Orden som jag släpper ut och som formar
en samling av svart mot vitt,
de säger egentligen ingenting.
De säger bara halva sanningen.
De försöker förklara men förklarar egentligen ingenting.
De tangerar vid sanningen, men visar bara en liten del av den.
Säger något betydelselöst, halvt, förmildrat
av det som verkligen rör sig inom mig.
...
Och om jag inte kan skriva hela sanningen,
är det lönt att skriva alls?
Om jag inte kan sätta ord på det som verkligen rör sig i mig,
varför ens försöka beskriva de lösryckta delarna av den?
...
Men samtidigt kan jag inte bara vara tyst.
Fingrarna glöder och vill att något ska komma ut.
Egentligen bryr de sig inte om vem som läser dessa ord,
det är bara en metod för att få mig att fortsätta andas.
Andas genom fingrarna,
skriva bort små små bitar av verkligheten,
trots att de stora, tunga, svidande delarna aldrig når mina fingrar.
...
För det finns så mycket i mig som jag inte vågar röra vid,
som virvlar omkring och griper tag,
men som inte får komma ut.
...
För sanningen är inte vacker.
Och ärligheten gör alldeles för ont…
...
16 timmar kvar
Legat vaken större delen av natten
och när jag väl somnade i morse,
vaknade jag snart med ett skrik
...
Mardrömmarna lämnar mig ingen ro
och i morse blev jag strypt igen
...
& när jag väl orkade ta mig ur sängen
slog jag huvudet i en byrå
...
& sen glömde jag stekpannan
och knäckte ägget direkt på spisplattan istället
...
& det är dagar som idag
man vill krypa ner i sängen och spola tillbaka tiden
Börja om, om och om igen tills det blir rätt
...
& jag gömmer mig under täcket
och hoppas att 16 timmar går fort!
...
...
Den brutala sanningen är inte vacker;
den skrämmer människor
Bokstäverna är svarta;
som mörka vålnader mot det vita pappret
Och min tystnad ljuger bättre än mina ord
"Och de saker som är sanna är antingen för stora eller för små,
eller i vilket fall alltid fel storlek för att passa den mall
som kallas språk"
(Jeanette Winterson)
I'm in love with a fairytale
För det vackra är en saga
men sagor har aldrig vackra slut
...
euforisk andning
Andas euforisk "allt-är-nytt-luft"
...
Jag tror att jag har ny kraft
tror att livet går att förändra
tror att något ska bli annorlunda
tror att allt är nytt
...
Denna lättnadens hysteriska våg
som lyfter mig till oanade höjder
...
och jag äter bra mat
kan sova om nätterna
promenerar varje dag
läser min kurslitteratur
är social och positiv
och sätter upp nya mål
...
Och jag grejar i min lägenhet
låter saker byta plats med varandra
...
Och jag tittar ut genom fönstren
och ler åt utsikten
...
Och jag ringer mamma, pappa och mormor
och säger att jag har allt under kontroll
...
Och jag tänker att nu, nu,
ska mitt liv bli hälsosammare, bättre, lättare
...
och jag fortsätter andas denna luft
som fyller mig med euforisk kraft
...
Och så är det alltid när jag återvänder
eller när jag kommer till en helt ny plats
De första dagarna tror jag att allt är nytt
att mitt liv börjar om
...
De där första sprudlande dagarna
som jag försöker fånga, hålla kvar, njuta av
...
Men det börjar redan vända
precis som det alltid gör
...
När jag inser att ingenting är nytt
att jag fortfarande är jag
att min kropp fortfarande är min
att min ångest fortfarande är min
och att mitt liv fortfarande är mitt
...
Då kommer vardagen tillbaka
och luften blir svårare att andas
...
Då inser jag att den där vågen
gör mer skada än nytta
...
För de där första dagarna
utmanar jag min kropp
utmanar jag ångesten
för att jag tror att jag är starkast i hela världen
...
Då kan jag allt
Då tror jag allt
Då förstår jag allt
...
Denna lömska "allt-är-nytt-kraft"
Denna missvisande euforiska våg
...
Snart kommer stormen
Jag väntar andlöst
känner hur den närmar sig mer och mer
för varje dag
...
Och snart bryter det ut
och jag finner mig själv
kravlandes på golvet igen
...
Då börjar livet igen
Andningspausen upphör
och livet blir åter mitt
...
Då går jag samma gator som jag gått förut
för att det inte finns någon annan väg
...
För dessa första nya dagar
tar aldrig hänsyn till det som är
...
Det är ett sätt att förtränga
det som varit, det som är, det som kommer
ett sätt att sluta andas
och för några dagar leva i en annan värld
...
En värld där allt är nytt
och jag är någon annan
...
Men hur jag än klamrar mig fast
tar de där dagarna alltid slut
...
för det går aldrig att fly från sig själv
även om jag är bra på att låtsas
...
och när du inser det
återvänder livet
mörkret, smärtan
KAOSET
...
och du står där tomhänt med en vardag
som du måste försöka hantera
...
Och jag undrar om jag någonsin
kommer att kunna acceptera
att alltid ha ont
att alltid ha ångest
att behöva anpassa mitt liv efter något
jag inte själv valt
...
Men idag skriver jag för glatta livet
jag promenerar omkring i nya områden
steker morotsbiffar och städar
och tror att allt är nytt
...
Och låt mig få leva lögnen
några dagar till
...
för jag vet
att den inte varar
...
för den är inte sann
...
...
Hejdå
euforiska luft
...
smärtgnäll och livsklagan
Sommaren är snart över
och jag undrar vart den tagit vägen?
...
Minuter, Timmar, Dagar
...
Och så många beslut som skulle tas
som inte tagits
inte kan tas
inte än
...
Sömnlös om nätterna
och en kropp som skriker
...
Vad är meningen med livet?
...
Ingen längtan efter döden
bara längtan efter ett liv
där det är lite lättare att andas
...
för jag har ont nu
det värker, smärtar, pulserar
ett inre krig som inte syns
...
och vardagliga saker
jag förr gjort utan att tänka
fungerar inte
...
som att cykla
och gå i trappor
eller bära en tekopp
...
Och nätterna är långa
när man inte kan sova
och nästan lika långa
när de är fyllda av mardrömmar
...
och när jag ser människor
röra sig fritt
leva
då känner jag mig gammal
...
och när jag ligger gör det ont
när jag står gör det ont
när jag sitter gör det ont
när jag går gör det ont
...
och varför är det så
att jag fått denna kropp att bo i?
...
Det finns inga svar
ingen möjlighet att byta
och det sägs att man aldrig får
mer än vad man klarar av
...
och jag överlever
Ö V E R L E V E R
...
men jag är 20 år
och har levt en evighet
...
Timmar, Dagar, År
...
och smärta
alltid denna smärta
...
inuti och utanpå
kroppen som värker
själen som blöder
...
och jag, vem är jag?
...
...
Sommaren är snart över
och jag undrar vart den tagit vägen?
...
Och om två dagar lämnar jag Skåne
Om fyra dagar skriver jag tenta
Om åtta dagar fortsätter utredningarna på sjukhuset
och om sjutton dagar börjar skolan
...
Och jag gör ett nytt försök
att få ihop livet
...
Det är ett timglas som bara rinner
Det går inte att springa fort nog
när det man försöker fly undan kommer inifrån
...
...
Jag är så mycket mer än det där leendet
Och ni klappar mig nätt på huvudet och säger
"såja, allt kommer bli bra"
...
och ni är rädda, och vill att jag ska le och säga
"ja, oroa er inte, det kommer bli bra"
...
och sen fortsätter samtalet och livet
som om ingenting har hänt
fastän allt ligger där precis under ytan
undangömt, för er skull
...
för att man måste ta sig samman
för att man måste bete sig ordentligt
för att man måste vara normal
för att man måste kunna klara sig själv
...
och jag lugnar er och säger
"ja, oroa er inte, det kommer bli bra"
...
och för er spelar det ingen roll att jag ljuger
allt för att bevara bilden av det fina livet
där det värsta som kan hända är att killen dumpar er
eller du får huvudvärk någon gång ibland
...
och så länge som jag håller mig till ramarna
till fantasin om en vacker verklighet
då får jag också vara med
...
Tack för det
...
Men ni vill inte se ångesten förvrida en människas kropp
ni vill inte höra en människas innersta tankar
ni vill inte förstå den där vardagliga kampen
...
Ni vill inte se leendet förvandlas av smärta
eller höra de ångestfyllda skriken
ni vill inte veta att en människa kan ligga skakandes
på ett badrumsgolv stirrandes i väggen timme efter timme
...
Och ändå står ni där sen med orden
"Jag finns alltid här för dig, bara hör av dig om det är något"
Och när ni får veta frågar ni
"Varför sa du inget?"
...
Varför säger jag ingenting?
Varför står jag där och slätar över allting med ett leende?
Varför visar jag inte all min ångest för er?
...
För att ni i tystnad ber om det
ber om att få slippa veta det
ber om att inte behöva hantera det
...
för att ni är rädda
för att ångest inkräktar på er trygghetszon
för att ni, när jag berättar,
önskar att jag aldrig sagt något
...
och det är därför ni inte känner mig
för att ni bara vill se halva mig
...
och det är därför man i ångesten
alltid är så jävla ensam!
...
då spelar det ingen roll att någon läser ens blogg
eller att man har 237 vänner på facebook
eller att man har en stor bekantskapskrets
...
för i ångesten är man alltid lika ensam
trots att många vill vara omkring en när man ler...
...
Och ni klappar mig nätt på huvudet och säger
"såja, allt kommer bli bra"
...
Men nej, allt kommer inte att bli bra
allt kommer inte bli bra!
...
