S O M M A R L O V - L O V S O M M A R
S O M M A R L O V
ropas det till höger och vänster
och idag tas det studenten lite här och där
och det tjoas ikapp med solens strålar
GRATTIS alla studenter!
...
S O M M A R L O V
slipper det ur lättade munnar
som nyss återkommit från färdigskriven tenta
Nu ska det firas med pompa och ståt
GRATTIS alla som skrivit!
...
S O M M A R L O V
men jag har varken tagit studenten
eller skrivit dagens tenta
Jag sitter ensam och smälter bort i värmen
GRATTIS till mig
...
Bitter? Haha, kanske låter så
Men jag är faktiskt glad för alla studenter!
Glad för alla som nu kan lägga tentan bakom sig
Och jag är glad för alla som jublar över sommarlov
trots att jag inte själv gör det!
...
Fast visst har jag sommarlov jag med på sätt och vis
Terminen är ju faktiskt slut
Och nu ligger det tusentals timmar att döda framför mig
Välkommen kära S O M M A R L O V
...
S O M M A R L O V
har alltid gett mig ångest
oändligt långa varma dagar
fast i år är det mer likt min vardag
...
Ensam i lägenhet
Alldeles för många böcker att läsa
Alldeles för lite ork
Uttråkad, trött, ledsen, frustrerad
...
Dagar att räkna
Timmar att slå ihjäl
Minuter att förvalta
Natt som flyter samman med dag
...
Blir galen av att vara här för länge
Blir galen av att vara någon annanstans för länge
Blir galen var jag än är
för att jag inte kan fly från mig själv
...
Skinande sol och klarblå himmel
Det är då man ska vara lycklig
Man ska umgås, skratta, grilla, ha kul
Man ska orka njuta fullt ut
...
Men när man inte tycker om värmen
och inte är lycklig
Och när man är ensam och inte orkar
då jublar man inte över S O M M A R L O V
...
Då jublar man inte alls
...
Och mitt sommarlov kommer bestå av
Plugg, plugg, plugg
och tusentals komplicerade frågor
som kräver ett svar!
...
S O M M A R L O V
Hej hej sommarlov
Om du inte drar ner mig alldeles i skiten
så ska jag försöka skratta jag med
...
S O M M A R L O V
S O M M A R
L O V
L O V S O M M AR
...
Så jävla misslyckad
Känner mig så jävla misslyckad
(och mitt påminnelseträd har rasat och ligger utspritt över hela golvet)
och frågorna har inga svar
aldrig någonsin några svar
...
har varit tillbaka i skolan i snart två veckor
och mitt hjärta slår redan dubbla stress-slag
jag vill ju så gärna, läsa, förstå, orka
och alla runt omkring mig vill det också
...
Därför känner jag mig så jävla misslyckad
när jag känner att jag inte orkar
trots att jag måste, borde och vill
...
Känner mig lat och dålig och dum
för att jag tycker att jag borde orka, borde klara det
och jag hatar min kropp för att den vägrar samarbeta
eller också skyller jag bara ifrån mig på den?
...
Hur svårt kan det vara?
Vad är det för fel?
Varför klarar jag inte av det?
...
Ett arbete att komplettera
En kurs att läsa om i sommar
och kursen jag börjat med nu ligger jag redan efter i
...
Jag blir galen
Galen av att känna att jag aldrig orkar
och att känna att jag aldrig klarar av att göra det jag vill
...
Eller vad vill jag egentligen?
...
Jag vill bara orka
Jag vill bara må bra
...
Jag har inte tid att ha ont
Jag har inte tid att vara trött
Jag har inte tid att inte orka
...
Är jag lat? Tvingar jag mig inte tillräckligt?
Tar jag inte saker på allvar? Gnäller jag bara?
Kanske inbillar jag mig bara att jag inte orkar?
...
Vem vet?
Det finns så många frågor utan svar
...
Och det enda jag vet är den ärliga känslan som fyller hela mig
JAG ORKAR INTE!
...
ORKAR
INTE
...
Och det är därför jag känner mig så jävla misslyckad
även om jag innerst inne vet att jag inte är det
...
Och jag frågar mig hur man kombinerar
att inte orka med att vara tvungen?
...
Och om jag inte orkar
vad ska det bli av mig då?
...
Måste utbilda mig. Måste jobba.
Måste bo någonstans.
Måste vara duktig. Måste klara mig själv.
...
Men även om jag förlorar dyrbar lästid genom att sitta här och klaga
så orkar jag inte ens öppna boken
...
Varför?
...
Jag vill bara sätta mig i soffan och kunna slappna av
få vara den "värk-boll" jag känner mig som idag
...
Egentligen vill jag nog bara vara jag
och leva ett liv som jag orkar leva
...
Jag vet inte hur det livet ser ut
men i alla fall inte så här
...
MISSLYCKAD
..
Ja, så jävla misslyckad
för att jag inte orkar
trots att jag måste!
...
Och så alla dessa obesvarade frågor
...
SUCK!
Ögonen är själens spegel
Jag har rosor i mitt hår
och poesi i mina sår
mina händer kramar ett iskallt balkongräcke som knappt syns i mörkret
och min blick vandrar långsamt längs de trafikerade gatorna under mig
medan jag bär på en längtan att kunna flyga
och om mina händer är blekvita i sin omfamning
och den djupaste ångest dansar i min själ
så spelar det ingen roll, du kommer aldrig att se det
Mina ögon är min själs spegel
men de vågar du ändå inte möta
Därför vet jag inte vem jag är i dina ögon
♕♕♕
Explosion
Om du rör mig exploderar jag
Om jag släpper taget faller jag
och om jag andas finns jag inte längre till
...
...
Mörkret har sänkt sig över staden och kvällen slutit sig omkring mig,
jag sitter i tystnaden och ensamheten
och fokuserar på att försöka stå ut
...
Jag har inte orkat skriva här, inte orkat skriva någon annanstans heller för den delen,
och vet inte om jag orkar nu heller
Men jag tänker att jag vill försöka skriva nu, tänker att det kanske kan förskingra lite ensamhet
...
För snart två veckor sedan rasade jag ihop återigen och jag förundras över att jag aldrig lär mig,
Jag kör på, kör på och kör på tills allting exploderar och jag faller ihop i en hög på golvet!
Alltid samma sak. Och för två veckor sedan var det dags igen!
...
Jag har pluggat, varit i skolan, haft besök, städat, handlat, promenerat lagat mat, läst och yrat omkring,
låtit bli att lyssna på kroppen, som därmed varit i vild protest
och dessutom inte sovit särskilt bra i all stress
...
Egentligen har jag kanske inte gjort så mycket
men tydligen mer än vad jag orkar med
...
Så, nu är det kört igen!
Ångesten är stark, panikattackerna närvarande
och smärtan i kroppen lever om
...
Var hos terapeuten för två veckor sen och bröt ihop,
ibland krävs det ingenting för att allting ska explodera
och för första gången lyckades jag att vara ärlig...
...
men vad är tacken för det?
Jo, att man inte får komma tillbaka!!!
Förklaringen löd:
"kraften i dina symtom är för stark"
...
Och nu sitter jag här, med smärta och ångest,
och vet inte vad jag ska göra med mitt liv!!
Och ingen terapeut eller läkare verkar vilja ta ansvar att försöka hjälpa mig!
...
Och istället för att återigen bli inlagd på sjukhus som terapeuten föreslog,
gick jag därifrån och tänkte att jag var tvungen att försöka ta mig hem,
gt;då visade det sig att en ledning fallit över spåren och alla tåg mot Västerås var inställda
och att tunnelbanorna var utan ström,
precis vad jag behövde just då... *hör ironin*
...
Tomas kom in till Stockholm och hämtade mig
och sedan dess till igår förmiddag har jag varit i Enköping hos Eva och hennes familj,
fått vila och vara trygg och blivit omhändertagen,
fått vara jag med både smärta, ångest, tårar och skratt
...
Förra söndagen försökte jag åka hem till Västerås
men bara efter en stund låg jag på badrumsgolvet och skakade
och rymde sen från "fängelset" och satte mig på en sten i skogen
tills Eva över telefon lyckades övertala mig att hon fick komma och hämta mig igen...
...
Så allting är kamp
kamp mot både kroppen och själen
Herr Ångest och Fru Panik
och självaste livet
...
Allting är en berg-och-dalbana just nu
känslorna, tankarna
och så ångesten som gör som den vill
...
Men det har gått ganska bra ändå
för att jag sluppit vara ensam
för att jag fått vara omringad med människor varje dag
dygnet runt
...
Men igår lämnade jag tryggheten och tog tåget ner till Skåne
och nu sitter jag här förvirrad och trött i ensamheten
och tänker att tystnaden gör alldeles för ont
...
Eller nåja, tyst är det inte riktigt
bara runt omkring
inom mig är det krig
...
Värken som satt hela kroppen i uppror
och alla de hjärnspöken som håller mig vaken
och så tankarna
alla dessa helvetiska tankar som inte lämnar mig någon ro
...
Och så tröttheten
som tar över allt och finns i allt och snurrar omkring
men snart ska jag försöka ta mig till sängen igen
lyssna på den musik som varit mitt sällskap om nätterna den senaste veckan
och hoppas att ångesten lämnar mig tillräckligt mycket ro så att jag kan få sova några timmar
...
Imorgon är en ny dag
Imorgon är det ny kamp
...
Men först ska jag med all kraft
besegra nattens demoner
och försöka vila
...
Vad mer ska jag skriva? Spelar orden någon roll?
Kände bara för att få ur mig det här!
Det finns så många frågetecken
så många känslor och tankar
så mycket rädsla och ångest
och så mycket värk och smärta
...
Hur länge ska man orka?
Hur många gånger ska man orka resa sig igen?
Vad är det som är fel?
...
...
Om du rör mig exploderar jag
Om jag släpper taget faller jag
och om jag andas finns jag inte längre till
...
Godnatt
...
Egoistkaos
Jag har redan tappat bort orden, förlorat meningarna som jag tänkt konstruera och liksom glömt det språk som jag skulle vilja använda för att uttrycka allt och ingenting.
...
Jag vill skriva, men vet inte vad. Jag öppnar ett nytt inlägg här gång efter annan, men det slutar alltid med att jag raderar det jag skrivit och bestämmer mig för att skriva en annan gång. Mest beror det på att jag när jag börjar tänker att jag har något vettigt att skriva, men ju mer jag skriver inser jag att jag hela tiden kommer in på min smärta och frustration. Det är där jag hamnar när jag låter fingrarna svepa över tangenterna som de vill. Okej, fine, låt de hamna där... men sen tänker jag att det inte är något intressant att läsa om, och då raderar jag.
...
Jag skulle vilja vara en sån där blogg som tar ställning, som diskuterar och analyserar. Som filosoferar och tänker kloka tankar och som delar sådant som berör världen, livet och människor i allmänhet. En blogg som bryr sig om världen och människorna i den, som ser och förstår sådant som händer på vår jord. Men ändå märker jag hur jag hela tiden faller tillbaka på det som är mitt. Min smärta. Min ångest. Mitt liv.
...
Och ibland tänker jag att jag kanske inte är annat än en stor egoist
hur mycket jag än försöker låta bli!
...
Fast samtidigt är det en annan röst i mig som ropar att det är tid för mig nu. Att det är tid för min smärta, min ångest, mitt liv. Att jag måste sluta att bara tänka på alla andra. Att det också måste finnas plats för mig och det som är mitt. Att jag behöver vara jag för en stund, ingen jävla superhjälte som ska rädda hela världen!
...
Fast det är klart, bara för att jag måste ta hand om mig, betyder det ju inte att det inte kan finnas plats för någon annan. Också.
...
Men ibland känner jag att jag är helt uppe i mitt eget kaos,
och det är då jag tänker att jag lika gärna kan låta bli att skriva!!
...
...
Jag är ingen soldat
"Hon kunde knappt vänta. Hon hade aldrig levt ensam, så det skulle bli underbart.
Du levde ensam en hel vecka, hånade henne en liten röst djupt där inne,
och minns du hur bedrövligt du mådde då?
Medge det: att leva ensam är inte underbart alls.
Inte när man delar rum med så många demoner som du."
(Kärlek som befriar - Francine Rivers)
...
...
Kalla det demoner, häxor eller troll
Kalla det ångest om du vill
...
Jag förstår det så väl
och det gör ont
...
Ensamheten som fyller varje del av din själ
och tystnaden som får väggarna att krypa tätt inpå
ångesten som får allting att rasa tills du står naken bland ruinerna
...
och även om jag längtar till ensamheten och tystnaden ibland
gör den mig galen
...
Alla tankar som snurrar
och alla känslor som attackerar från alla håll
rösterna som aldrig håller tyst
...
och så alla dessa meningslösa ord
sammanflätade i meningar som tycks svaga i förhållande till det som är
...
och ändå skriver jag
för att för en sekund försöka skingra tystnaden
tystnaden som gör alldeles för ont
...
Jag är ingen soldat
Jag har inga vapen att ta till
men jag måste kämpa ändå
...
Inget sockervaddsliv
Ibland kan jag drömma om vackra rosa moln
och fluffig lycka, ett slags sockervaddsliv
...
Ibland kan jag drömma om en värld utan ondska
utan rädsla och sorg och ångest
...
Och ibland drömmer jag om stora hoppande suddgummin
som kunde radera allt det där som gör ont
...
Men mest av allt drömmer jag nog bara om
ett liv som skulle vara lite lättare än det här
...
...
Denna blogg kommer aldrig att uttrycka ett sockervaddsliv
för det är inte ett sådant liv jag lever
och egentligen tror jag inte att ett sådant liv finns
...
Just nu känns varje dag som en kamp mot livet själv
en kamp mot en kropp som ständigt motarbetar varje försök till framsteg
och en kamp mot tröttheten som tynger mer än bara mina ögonlock
...
I morse när jag vaknade lyste solen rakt in genom min öppna balkongdörr
och gardinerna fladdrade så att ljuset kastade skuggor över golvet
och allting var så vackert
Det var vår i luften
och fotonerna stod uppradade och bara väntade på att få kasta sig över mig
...
En kort sekund var jag lycklig
och klädde mig i de tokigaste kläderna jag kunde hitta på
och gick tidigare hemifrån för att hinna njuta lite på väg till skolan
...
Men trots att jag fångade en sekund av lycka
och höll den så varsamt jag bara kunde
så gled den så snabbt ur mina händer
och lämnade mig ensam kvar
...
Och det är i sådana stunder man bara vill gråta
för att man inte förstår
varför man inte lyckas hålla kvar glädjen
...
Det är märkligt det här som kallas liv
och trots att jag är jag och mitt liv är mitt
önskar jag ibland att jag var någon annan
och att jag levde ett annat liv
...
