...and so it begins;
The countdown of nigtmares
30. 200. 500-600.
15. 19.
3 dagar & 10 timmar kvar
Visst är jorden tung och kall, men regna du i alla fall
Ett regn faller långsamt ner
längs gator där saknaden bor
blir tårar som ingen ser
döljer en sorg som är stor
(Cornelis Vreeswijk)
...
- mötet med läkaren och hennes smärtpunktsapparat idag
visade att mitt högsta värde är 200
och det lägsta är 30
...
För en frisk, "normal" person
ligger alla värden kring 500-600
...
Det är ganska stor skillnad
Lite för stor skillnad för att det ska kännas bra
...
mellan raderna, där lever jag mitt liv
Somliga säger vi lever i evighet,
fast döden är det sannaste som de vet,
Andra säger lyckan finns i ett ögonblick,
fast dom aldrig hann i fatt det de fick
(Cornelis Vreeswijk)
...
- och imorgon fortsätter
utredningarna på sjukhuset
Hatkärlek i vita korridorer
&q
Hatkärlek i vita korridorer
och smattret mot rutan får lugnet att gömma sig
...
Längtar efter att springa barfota över kall asfalt
och känna regnet blanda sig med blodröda tårar
...
och jag kämpar hårt för att motstå
impulserna från ett ångestfyllt hjärta
...
Hatkärlek i vita korridorer
där sjukdomarna hänger som tavlor på väggarna
...
Och du ligger blickstilla och tyst
för att främlingar i vita rockar registrerar varje rörelse
...
och sorgen är stor och större än allt
ångesten fastetsad i tapeterna
...
Hatkärlek i vita korridorer
där allting blinkar i lysrörsljus
...
där du är ensammast i världen och ändå aldrig är själv
där står de på sidan om och tror att de förstår
...
och du vill skrika allt vad själen förmår
men ändå fastnar alla ord innan de nått ut
...
Hatkärlek i vita korridorer
där du tror att du är trygg
uot;>...
Ett skyddande skal mot världen och livet
mot dig själv på sätt och vis
...
en plats där alla går med "sjuk-stämpeln" i pannan
och du inte är lika utanför
...
Hatkärlek i vita korridorer
smärta, sorg, ångest, lugn, trygghet, frid
...
Du vill stanna innanför dessa väggar
och samtidigt springa så långt därifrån du kan
...
så många tudelade känslor
hemma, och ändå så främmande fel
...
Hatkärlek i vita korridorer
och ditt porträtt bland "stamkunderna"
...
Ett kapitel du önskar du kunde lämna
men samtidigt vet aldrig kommer att ta slut
...
Och du är trött på att vara den du är
trött på att ha din identitet i denna smärta
...
Hatkärlek i vita korridorer
inlåst och fri på samma gång
...
Där regnet smattrar ilsket mot rutorna
och tavlorna är äckligt ful konst
...
Hatkärlek i vita korridorer
och jag har väntat på ett regn jag kan förlora mig i
...
...
Och när jag vandrade omkring några timmar
på ett sommarövergivet sjukhus
fyllde alla dofter, känslor, ljud och minnen
mig med den djupaste sorg
...
För vem vill känna sig hemma på ett sjukhus?
Men samtidigt känna sig så vilse och övergiven?
Vem vill ha dessa vita korridorer som en del av sitt liv?
och vem vill veta att man alltid kommer behöva återvända dit?
...
Ingen!
...
Men det är bra att de finns
när ingen annan gör det
...
Dolt nummer
Jag fick ett samtal idag från dolt nummer
men jag satt på föreläsning och kunde inte ta det
Dolt nummer,
men jag vet ändå alltid vad det handlar om
för det hade lika gärna kunnat stå "sjukhus" på displayen
Och då vill man blunda och stänga ute allt ljud
slänga telefonen i golvet eller gömma den under en kudde
då vill man inte svara, man vill inte veta
och man försöker förtränga att de där "dolt-nummer-samtalen" aldrig tar slut
Jag vill vara fri istället
kunna strunta i sjukhus, läkare, psykologer, sjuksköterskor och allt vad det heter
kunna låta bli att svara på alla samtal från dolt nummer
och vägra ringa tillbaka när jag hör deras klämkäcka röster på telefonsvararen
men det kan jag inte
För hur gärna jag än skulle vilja strunta i allt
måste jag orka, måste jag fortsätta
för att min kropp i desperation skriker efter ett svar
trots alla återvändsgränder jag
hamnar i
Och trots allt har det blivit en del av vem jag är
Och på sjukhuset behöver jag i alla fall inte känna mig lika ensam
där går vi med en "sjuk-stämpel" i pannan allihop
där bland människor i vita rockar i vita korridorer i fula ekande byggnader
fast det är väl i den mallen man inte vill passa in,
inte ska passa in
och ändå är det många människors vardagliga liv
och fastän jag inte vill det; också mitt
så jag ringde upp det dolda numret i alla fall
...
Väntan
Här är det kaos det vill jag lova
och både dagar och nätter känns långa som oändligheten
och ändå blir min görarlista bara längre och längre!
...
Situationen känns allt som oftast ohållbar
och jag undrar hur det ska gå
med mig och med livet
...
Känner mig dålig och misslyckad
när jag inte klarar av sådant som jag tycker att jag borde klara av
när jag inte orkar sådant jag borde orka
och när jag inte får någon ordning på mitt liv trots att det sägs vara mitt val
...
Kroppen har förklarat krig
och Herr Ångest med den
och jag försöker förtvivlad få ihop allt
skola, städning, matlagning, promenader, handling, diskning, läsning, sömn
...
De senaste dagarna har jag bara grävt ner mig under täcket och gråtit
för att jag är så fruktansvärt trött
för att jag inte orkar
och för att jag blir så frustrerad när kroppen vägrar samarbeta!
...
Aaaaaaarrggghhh!!
...
Och igår fick jag ett papper från enheten för psykosomatisk medicin
de har mottagit remiss från min läkare
och jag blir kallad dit inom 2-3 månader
...
Och jag skriker rakt ut
för att allt sjukvården handlar om är denna eviga väntan,
jag vet inte ens vad jag väntar på längre
eller vad det finns kvar att hoppas på
...
Nya spår. Nya prover. Nya utredningar. Nya mediciner.
Ja. Men man ska orka också!!
...
Suck!
...
Men jag fick i alla fall reda på i fredags att jag är godkänd på första kursen här
och det är ju alltid något!
...
Tankar kring röntgen och färgklickar
Nu är jag här igen, villig att skriva
märkligt hur stor skillnad det kan vara i inspiration bara att byta blogg!
Men jag är glad för det, för jag har saknat att skriva
...
Först och främst vill jag bara säga att jag hoppas att ni kan läsa det här
har fått höra att någon inte kan det och håller tummarna för att det inte gäller alla!
Så om ni faktiskt KAN läsa detta, snälla säg hej!
Känns ju lite märkligt att sitta här och skriva utan att veta vad som är fel
utan att veta om NÅGON faktiskt kan se det jag skriver!
...
Hur som helst, idag är det måndag!
Måndag, måndag, fantastiskt mulna tråkmåndag!
Hade ingen skola idag heller och fastän jag har 126 sidor att läsa till imorgon eftermiddag
kan jag inte för mitt liv hitta inspiration och ork till att sätta mig ner med näsan i boken
Inte helt okej!
...
Har varit på lite äventyr idag också, långt bort i stan!
Tog bussen och den körde och körde och körde mitt ut i ingenting
och jag trodde aldrig jag skulle komma fram, men sen:
Nästa: Eriksborg!
...
Travade iväg mot "medicinsk röntgen" och när jag kom dit var jag tvungen att träffa en läkare först
för han tyckte det var lite märkligt att jag skulle göra så många undersökningar på en och samma gång
Och där stod jag som ett frågetecken för jag hade bara fått information om att jag skulle åka dit
...
Hur som helst så bestämdes det att jag skulle genomföra en rad olika röntgenundersökningar
så jag stod, satt och låg i en massa konstiga apparater i vad som kändes som en hel evighet
och till på köpet ligga i märkliga ställningarna så att jag knappt kunde ta mig hem sen
ack ack kvack!
...
Men trots kramper i benen och värkande höfter och en rygg som ömmar och gör ont
så var det faktiskt värt det
...
Ja inte för att jag vet om det ger något resultat förstås
vet ju inte alls vad bilderna kommer att visa
men det känns bra att något görs
på riktigt!
...
Efter fem år av stillastående och återvändsgränder vart jag än vänt mig inom sjukvården
så känns det bra att det nu finns nya spår!
...
Sen när jag kommit tillbaka till centrum och var på väg hem
insåg att jag att Västerås är precis som alla andra städer jag bott i:
De verkar aldrig ha sett en klick färg i hela sitt liv!!
...
Där gick jag i gula byxor, limegrön jacka, röd/orange/grönspräcklig halsduk och ljusgrön mössa
och med en röd/lilarandig väska över axeln
(dessutom haltandes idag)
och folk de stirrar som om vore jag från en annan planet
...
Det är faktiskt riktigt komiskt!
och jag brukar bara möta deras blickar och le
...
För jag tycker om att vara färgglad
och inga stirrande blickar ska få mig att ändra på det!!
Så det så!
...
Och med de orden sätter jag punkt för just nu
för det börjar väl bli dags att trots allt öppna den där boken
126 sidor. Läroplansteori.
Jaaaaadåååå!!
...
