det enda som finns är frågor utan svar
...
Jag står här, till känslan naken, under stjärnorna,
och känner livet krypa inpå skinnet
och jag håller alla sköra frågetecken i mina öppna händer,
ensamma faller de till marken utan svar
...
Och när jag inte längre orkar skriva för att fingrarna värker,
då gråter en skrivomans ensliga hjärta
...
X
...
Tillsammans är vi på upptäcktsfärd
bland ordlösa himlar
där allting får uttryck och liv
...
Explosion
Om du rör mig exploderar jag
Om jag släpper taget faller jag
och om jag andas finns jag inte längre till
...
...
Mörkret har sänkt sig över staden och kvällen slutit sig omkring mig,
jag sitter i tystnaden och ensamheten
och fokuserar på att försöka stå ut
...
Jag har inte orkat skriva här, inte orkat skriva någon annanstans heller för den delen,
och vet inte om jag orkar nu heller
Men jag tänker att jag vill försöka skriva nu, tänker att det kanske kan förskingra lite ensamhet
...
För snart två veckor sedan rasade jag ihop återigen och jag förundras över att jag aldrig lär mig,
Jag kör på, kör på och kör på tills allting exploderar och jag faller ihop i en hög på golvet!
Alltid samma sak. Och för två veckor sedan var det dags igen!
...
Jag har pluggat, varit i skolan, haft besök, städat, handlat, promenerat lagat mat, läst och yrat omkring,
låtit bli att lyssna på kroppen, som därmed varit i vild protest
och dessutom inte sovit särskilt bra i all stress
...
Egentligen har jag kanske inte gjort så mycket
men tydligen mer än vad jag orkar med
...
Så, nu är det kört igen!
Ångesten är stark, panikattackerna närvarande
och smärtan i kroppen lever om
...
Var hos terapeuten för två veckor sen och bröt ihop,
ibland krävs det ingenting för att allting ska explodera
och för första gången lyckades jag att vara ärlig...
...
men vad är tacken för det?
Jo, att man inte får komma tillbaka!!!
Förklaringen löd:
"kraften i dina symtom är för stark"
...
Och nu sitter jag här, med smärta och ångest,
och vet inte vad jag ska göra med mitt liv!!
Och ingen terapeut eller läkare verkar vilja ta ansvar att försöka hjälpa mig!
...
Och istället för att återigen bli inlagd på sjukhus som terapeuten föreslog,
gick jag därifrån och tänkte att jag var tvungen att försöka ta mig hem,
gt;då visade det sig att en ledning fallit över spåren och alla tåg mot Västerås var inställda
och att tunnelbanorna var utan ström,
precis vad jag behövde just då... *hör ironin*
...
Tomas kom in till Stockholm och hämtade mig
och sedan dess till igår förmiddag har jag varit i Enköping hos Eva och hennes familj,
fått vila och vara trygg och blivit omhändertagen,
fått vara jag med både smärta, ångest, tårar och skratt
...
Förra söndagen försökte jag åka hem till Västerås
men bara efter en stund låg jag på badrumsgolvet och skakade
och rymde sen från "fängelset" och satte mig på en sten i skogen
tills Eva över telefon lyckades övertala mig att hon fick komma och hämta mig igen...
...
Så allting är kamp
kamp mot både kroppen och själen
Herr Ångest och Fru Panik
och självaste livet
...
Allting är en berg-och-dalbana just nu
känslorna, tankarna
och så ångesten som gör som den vill
...
Men det har gått ganska bra ändå
för att jag sluppit vara ensam
för att jag fått vara omringad med människor varje dag
dygnet runt
...
Men igår lämnade jag tryggheten och tog tåget ner till Skåne
och nu sitter jag här förvirrad och trött i ensamheten
och tänker att tystnaden gör alldeles för ont
...
Eller nåja, tyst är det inte riktigt
bara runt omkring
inom mig är det krig
...
Värken som satt hela kroppen i uppror
och alla de hjärnspöken som håller mig vaken
och så tankarna
alla dessa helvetiska tankar som inte lämnar mig någon ro
...
Och så tröttheten
som tar över allt och finns i allt och snurrar omkring
men snart ska jag försöka ta mig till sängen igen
lyssna på den musik som varit mitt sällskap om nätterna den senaste veckan
och hoppas att ångesten lämnar mig tillräckligt mycket ro så att jag kan få sova några timmar
...
Imorgon är en ny dag
Imorgon är det ny kamp
...
Men först ska jag med all kraft
besegra nattens demoner
och försöka vila
...
Vad mer ska jag skriva? Spelar orden någon roll?
Kände bara för att få ur mig det här!
Det finns så många frågetecken
så många känslor och tankar
så mycket rädsla och ångest
och så mycket värk och smärta
...
Hur länge ska man orka?
Hur många gånger ska man orka resa sig igen?
Vad är det som är fel?
...
...
Om du rör mig exploderar jag
Om jag släpper taget faller jag
och om jag andas finns jag inte längre till
...
Godnatt
...
