Explosion

Om du rör mig exploderar jag
Om jag släpper taget faller jag
och om jag andas finns jag inte längre till
...
...
Mörkret har sänkt sig över staden och kvällen slutit sig omkring mig,
jag sitter i tystnaden och ensamheten
och fokuserar på att försöka stå ut
...
Jag har inte orkat skriva här, inte orkat skriva någon annanstans heller för den delen,
och vet inte om jag orkar nu heller
Men jag tänker att jag vill försöka skriva nu, tänker att det kanske kan förskingra lite ensamhet
...
För snart två veckor sedan rasade jag ihop återigen och jag förundras över att jag aldrig lär mig,
Jag kör på, kör på och kör på tills allting exploderar och jag faller ihop i en hög på golvet!
Alltid samma sak. Och för två veckor sedan var det dags igen!
...
Jag har pluggat, varit i skolan, haft besök, städat, handlat, promenerat lagat mat, läst och yrat omkring,
låtit bli att lyssna på kroppen, som därmed varit i vild protest
och dessutom inte sovit särskilt bra i all stress
...
Egentligen har jag kanske inte gjort så mycket
men tydligen mer än vad jag orkar med
...
Så, nu är det kört igen!
Ångesten är stark, panikattackerna närvarande
och smärtan i kroppen lever om
...
Var hos terapeuten för två veckor sen och bröt ihop,
ibland krävs det ingenting för att allting ska explodera
och för första gången lyckades jag att vara ärlig...
...
men vad är tacken för det?
Jo, att man inte får komma tillbaka!!!
Förklaringen löd:
"kraften i dina symtom är för stark"
...
Och nu sitter jag här, med smärta och ångest,
och vet inte vad jag ska göra med mitt liv!!
Och ingen terapeut eller läkare verkar vilja ta ansvar att försöka hjälpa mig!
...
Och istället för att återigen bli inlagd på sjukhus som terapeuten föreslog,
gick jag därifrån och tänkte att jag var tvungen att försöka ta mig hem,
gt;då visade det sig att en ledning fallit över spåren och alla tåg mot Västerås var inställda
och att tunnelbanorna var utan ström,
precis vad jag behövde just då... *hör ironin*
...
Tomas kom in till Stockholm och hämtade mig
och sedan dess till igår förmiddag har jag varit i Enköping hos Eva och hennes familj,
fått vila och vara trygg och blivit omhändertagen,
fått vara jag med både smärta, ångest, tårar och skratt
...
Förra söndagen försökte jag åka hem till Västerås
men bara efter en stund låg jag på badrumsgolvet och skakade
och rymde sen från "fängelset" och satte mig på en sten i skogen
tills Eva över telefon lyckades övertala mig att hon fick komma och hämta mig igen...
...
Så allting är kamp
kamp mot både kroppen och själen
Herr Ångest och Fru Panik
och självaste livet
...
Allting är en berg-och-dalbana just nu
känslorna, tankarna
och så ångesten som gör som den vill
...
Men det har gått ganska bra ändå
för att jag sluppit vara ensam
för att jag fått vara omringad med människor varje dag
dygnet runt
...
Men igår lämnade jag tryggheten och tog tåget ner till Skåne
och nu sitter jag här förvirrad och trött i ensamheten
och tänker att tystnaden gör alldeles för ont
...
Eller nåja, tyst är det inte riktigt
bara runt omkring
inom mig är det krig
...
Värken som satt hela kroppen i uppror
och alla de hjärnspöken som håller mig vaken
och så tankarna
alla dessa helvetiska tankar som inte lämnar mig någon ro
...
Och så tröttheten
som tar över allt och finns i allt och snurrar omkring
men snart ska jag försöka ta mig till sängen igen
lyssna på den musik som varit mitt sällskap om nätterna den senaste veckan
och hoppas att ångesten lämnar mig tillräckligt mycket ro så att jag kan få sova några timmar
...
Imorgon är en ny dag
Imorgon är det ny kamp
...
Men först ska jag med all kraft
besegra nattens demoner
och försöka vila
...
Vad mer ska jag skriva? Spelar orden någon roll?
Kände bara för att få ur mig det här!
Det finns så många frågetecken
så många känslor och tankar
så mycket rädsla och ångest
och så mycket värk och smärta
...
Hur länge ska man orka?
Hur många gånger ska man orka resa sig igen?
Vad är det som är fel?
...
...
Om du rör mig exploderar jag
Om jag släpper taget faller jag
och om jag andas finns jag inte längre till
...
Godnatt
...

Kommentarer
Postat av: Kajsa

Tack för din omtanke om min bror! När jag läser ditt inlägg blir jag verkligen rörd över att du orkar tänka på någon annan när du har det så jobbigt själv. Håller tummarna och knäpper händerna för dig med. Kram

2011-04-19 @ 10:07:59
URL: http://kajsalilja.blogg.se/
Postat av: Ninni

Fy vad du har det jobbigt. Jag känner verkligen med dig. Ångest är fruktansvärt jobbigt och jag förstår inte varför du inte får fortsätta att gå till din terapeut. Tyckte han/hon att du skulle läggas in på sjukhus stället eller vad?

Det är skönt att du har någonstans att ta vägen när du får det så här jobbigt. Att du slipper vara ensam. Förstår om du inte orkar kämpa och få rätt mot läkare och terapeuter - du har tillräckligt jobbigt ändå. Finns det nån som kan hjälpa dig så du får fortsätta gå hos terapeuten? Be om hjälp från dina vänner.J ag är säker på att de gärna försöker hjälpa dig till att må bättre och det är alltid skönt att få reda på VAD man kan hjälpa till med.

Jag hoppas du mår bättre snart.

Ha en skön påsk!

Kram.

2011-04-21 @ 01:31:17
URL: http://ninni1960.wordpress.com
Postat av: Eva

Underbara Therese, glöm aldrig bort att du är värdefull och att det är OK att vara den man är.

Vet vad det innebär att kämpa och ta ett steg i taget. Tillsamans så orkar vi ett steg i taget.

Kom ihåg att titta ig i speglen och säga till dig själv att du duger (speglen kan vara ett skyltfönster), det spelar ingen roll vart du ser dig bara att su ser dig själv i alla nyanser som du är. Det är det som detinebär att vara människa.



Jag är ofantligt glad att jag har dig i mitt liv.

Tänker ofta på dig och skickar dig massor av ork i mina tankar varje dag. Du vet väl att en tanke som man skickar utt i världsrymden hamnar där den ska även om personen i fråga ej vet om det. Så tillsamans är vi många som tänker och stöttar på många olika vis.



Den där personen som du gjort glad någon gång i ditt liv med ditt leende och omtanke men som ej vet vem du är, kan du vara säker på att den tänker på dig genom åren och undrar vem du var och önskar den underbara tjej den såg all lycka.



Det är lite små tankar som jag har funderat på under den senaste tiden. Som du vet tror jag ju på det där att sprida tingar på vattnet och att störst av allt är kärleken.

Tillsamans så kan vi sprida ringar och kärlek över vår underbara jord och hoppas att våra såpbubblor med kärlek och stryka spricker just över den som behöver det bäst. Våra leenden smittar och den sjuka sprider jag gärna. Det är nog därför jag håller mig inne de dagar jag ej orkar LE för jag vill INTE sprida min sorg vidare.



KRAM på dig du underba Giraffflicka.

2011-05-11 @ 11:00:05

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0