Väntan
Här är det kaos det vill jag lova
och både dagar och nätter känns långa som oändligheten
och ändå blir min görarlista bara längre och längre!
...
Situationen känns allt som oftast ohållbar
och jag undrar hur det ska gå
med mig och med livet
...
Känner mig dålig och misslyckad
när jag inte klarar av sådant som jag tycker att jag borde klara av
när jag inte orkar sådant jag borde orka
och när jag inte får någon ordning på mitt liv trots att det sägs vara mitt val
...
Kroppen har förklarat krig
och Herr Ångest med den
och jag försöker förtvivlad få ihop allt
skola, städning, matlagning, promenader, handling, diskning, läsning, sömn
...
De senaste dagarna har jag bara grävt ner mig under täcket och gråtit
för att jag är så fruktansvärt trött
för att jag inte orkar
och för att jag blir så frustrerad när kroppen vägrar samarbeta!
...
Aaaaaaarrggghhh!!
...
Och igår fick jag ett papper från enheten för psykosomatisk medicin
de har mottagit remiss från min läkare
och jag blir kallad dit inom 2-3 månader
...
Och jag skriker rakt ut
för att allt sjukvården handlar om är denna eviga väntan,
jag vet inte ens vad jag väntar på längre
eller vad det finns kvar att hoppas på
...
Nya spår. Nya prover. Nya utredningar. Nya mediciner.
Ja. Men man ska orka också!!
...
Suck!
...
Men jag fick i alla fall reda på i fredags att jag är godkänd på första kursen här
och det är ju alltid något!
...
Egoistkaos
Jag har redan tappat bort orden, förlorat meningarna som jag tänkt konstruera och liksom glömt det språk som jag skulle vilja använda för att uttrycka allt och ingenting.
...
Jag vill skriva, men vet inte vad. Jag öppnar ett nytt inlägg här gång efter annan, men det slutar alltid med att jag raderar det jag skrivit och bestämmer mig för att skriva en annan gång. Mest beror det på att jag när jag börjar tänker att jag har något vettigt att skriva, men ju mer jag skriver inser jag att jag hela tiden kommer in på min smärta och frustration. Det är där jag hamnar när jag låter fingrarna svepa över tangenterna som de vill. Okej, fine, låt de hamna där... men sen tänker jag att det inte är något intressant att läsa om, och då raderar jag.
...
Jag skulle vilja vara en sån där blogg som tar ställning, som diskuterar och analyserar. Som filosoferar och tänker kloka tankar och som delar sådant som berör världen, livet och människor i allmänhet. En blogg som bryr sig om världen och människorna i den, som ser och förstår sådant som händer på vår jord. Men ändå märker jag hur jag hela tiden faller tillbaka på det som är mitt. Min smärta. Min ångest. Mitt liv.
...
Och ibland tänker jag att jag kanske inte är annat än en stor egoist
hur mycket jag än försöker låta bli!
...
Fast samtidigt är det en annan röst i mig som ropar att det är tid för mig nu. Att det är tid för min smärta, min ångest, mitt liv. Att jag måste sluta att bara tänka på alla andra. Att det också måste finnas plats för mig och det som är mitt. Att jag behöver vara jag för en stund, ingen jävla superhjälte som ska rädda hela världen!
...
Fast det är klart, bara för att jag måste ta hand om mig, betyder det ju inte att det inte kan finnas plats för någon annan. Också.
...
Men ibland känner jag att jag är helt uppe i mitt eget kaos,
och det är då jag tänker att jag lika gärna kan låta bli att skriva!!
...
...
Jag är ingen soldat
"Hon kunde knappt vänta. Hon hade aldrig levt ensam, så det skulle bli underbart.
Du levde ensam en hel vecka, hånade henne en liten röst djupt där inne,
och minns du hur bedrövligt du mådde då?
Medge det: att leva ensam är inte underbart alls.
Inte när man delar rum med så många demoner som du."
(Kärlek som befriar - Francine Rivers)
...
...
Kalla det demoner, häxor eller troll
Kalla det ångest om du vill
...
Jag förstår det så väl
och det gör ont
...
Ensamheten som fyller varje del av din själ
och tystnaden som får väggarna att krypa tätt inpå
ångesten som får allting att rasa tills du står naken bland ruinerna
...
och även om jag längtar till ensamheten och tystnaden ibland
gör den mig galen
...
Alla tankar som snurrar
och alla känslor som attackerar från alla håll
rösterna som aldrig håller tyst
...
och så alla dessa meningslösa ord
sammanflätade i meningar som tycks svaga i förhållande till det som är
...
och ändå skriver jag
för att för en sekund försöka skingra tystnaden
tystnaden som gör alldeles för ont
...
Jag är ingen soldat
Jag har inga vapen att ta till
men jag måste kämpa ändå
...
Inget sockervaddsliv
Ibland kan jag drömma om vackra rosa moln
och fluffig lycka, ett slags sockervaddsliv
...
Ibland kan jag drömma om en värld utan ondska
utan rädsla och sorg och ångest
...
Och ibland drömmer jag om stora hoppande suddgummin
som kunde radera allt det där som gör ont
...
Men mest av allt drömmer jag nog bara om
ett liv som skulle vara lite lättare än det här
...
...
Denna blogg kommer aldrig att uttrycka ett sockervaddsliv
för det är inte ett sådant liv jag lever
och egentligen tror jag inte att ett sådant liv finns
...
Just nu känns varje dag som en kamp mot livet själv
en kamp mot en kropp som ständigt motarbetar varje försök till framsteg
och en kamp mot tröttheten som tynger mer än bara mina ögonlock
...
I morse när jag vaknade lyste solen rakt in genom min öppna balkongdörr
och gardinerna fladdrade så att ljuset kastade skuggor över golvet
och allting var så vackert
Det var vår i luften
och fotonerna stod uppradade och bara väntade på att få kasta sig över mig
...
En kort sekund var jag lycklig
och klädde mig i de tokigaste kläderna jag kunde hitta på
och gick tidigare hemifrån för att hinna njuta lite på väg till skolan
...
Men trots att jag fångade en sekund av lycka
och höll den så varsamt jag bara kunde
så gled den så snabbt ur mina händer
och lämnade mig ensam kvar
...
Och det är i sådana stunder man bara vill gråta
för att man inte förstår
varför man inte lyckas hålla kvar glädjen
...
Det är märkligt det här som kallas liv
och trots att jag är jag och mitt liv är mitt
önskar jag ibland att jag var någon annan
och att jag levde ett annat liv
...
Tankar kring röntgen och färgklickar
Nu är jag här igen, villig att skriva
märkligt hur stor skillnad det kan vara i inspiration bara att byta blogg!
Men jag är glad för det, för jag har saknat att skriva
...
Först och främst vill jag bara säga att jag hoppas att ni kan läsa det här
har fått höra att någon inte kan det och håller tummarna för att det inte gäller alla!
Så om ni faktiskt KAN läsa detta, snälla säg hej!
Känns ju lite märkligt att sitta här och skriva utan att veta vad som är fel
utan att veta om NÅGON faktiskt kan se det jag skriver!
...
Hur som helst, idag är det måndag!
Måndag, måndag, fantastiskt mulna tråkmåndag!
Hade ingen skola idag heller och fastän jag har 126 sidor att läsa till imorgon eftermiddag
kan jag inte för mitt liv hitta inspiration och ork till att sätta mig ner med näsan i boken
Inte helt okej!
...
Har varit på lite äventyr idag också, långt bort i stan!
Tog bussen och den körde och körde och körde mitt ut i ingenting
och jag trodde aldrig jag skulle komma fram, men sen:
Nästa: Eriksborg!
...
Travade iväg mot "medicinsk röntgen" och när jag kom dit var jag tvungen att träffa en läkare först
för han tyckte det var lite märkligt att jag skulle göra så många undersökningar på en och samma gång
Och där stod jag som ett frågetecken för jag hade bara fått information om att jag skulle åka dit
...
Hur som helst så bestämdes det att jag skulle genomföra en rad olika röntgenundersökningar
så jag stod, satt och låg i en massa konstiga apparater i vad som kändes som en hel evighet
och till på köpet ligga i märkliga ställningarna så att jag knappt kunde ta mig hem sen
ack ack kvack!
...
Men trots kramper i benen och värkande höfter och en rygg som ömmar och gör ont
så var det faktiskt värt det
...
Ja inte för att jag vet om det ger något resultat förstås
vet ju inte alls vad bilderna kommer att visa
men det känns bra att något görs
på riktigt!
...
Efter fem år av stillastående och återvändsgränder vart jag än vänt mig inom sjukvården
så känns det bra att det nu finns nya spår!
...
Sen när jag kommit tillbaka till centrum och var på väg hem
insåg att jag att Västerås är precis som alla andra städer jag bott i:
De verkar aldrig ha sett en klick färg i hela sitt liv!!
...
Där gick jag i gula byxor, limegrön jacka, röd/orange/grönspräcklig halsduk och ljusgrön mössa
och med en röd/lilarandig väska över axeln
(dessutom haltandes idag)
och folk de stirrar som om vore jag från en annan planet
...
Det är faktiskt riktigt komiskt!
och jag brukar bara möta deras blickar och le
...
För jag tycker om att vara färgglad
och inga stirrande blickar ska få mig att ändra på det!!
Så det så!
...
Och med de orden sätter jag punkt för just nu
för det börjar väl bli dags att trots allt öppna den där boken
126 sidor. Läroplansteori.
Jaaaaadåååå!!
...
Ett brev till John Blund
Kära John Blund
...
När jag var liten och sov över hos farmor och farfar
och låg i den där skrangliga sängen precis utanför deras skrubb
med lillebror runt hörnet, ja det var bland det mysigaste som fanns
Och då satte sig farmor alltid på sängkanten
och berättade om dig, John
...
Och när hon sedan kramade mig godnatt
då kunde jag redan känna hur du kastade din första näve sand i mina ögon,
och jag trodde blint på berättelsen, och somnade in varmt och stilla i tron att du var där.
...
Men se nu är jag både äldre och större
och det har visat sig kräva lite mer än bara en näve sand i ögonen för att få mig att somna
...
Och kära John Blund, jag är så välldans trött på att ligga sömnlös om nätterna
Trött på att inte kunna sova fastän jag knappt kan hålla ögonen öppna av trötthet
Det gör mig så väldigt frustrerad förstår du
så frustrerad att det gör ont
...
så jag tänkte så här att om du nästa gång kunde klubba mig med en stekpanna
istället för att bara strö sand i ögonen
så kanske jag för en gångs skull skulle kunna somna,
Vad säger du om det?
...
Tack på förhand
/ Maria Therese
Har du någonsin sett något så tjusigt? ;-)
Idag kära vänner har jag bakat semlor
och jag är lika förvånad själv
...
För det första brukar jag inte baka
och för det andra har jag aldrig tyckt om semlor
men jag kom på varför; för att jag inte tål dem
och därför fick jag för mig att jag skulle baka egna som jag tål
men kokos- och soyagräddsfyllning
...
De blev klara alldeles nyss
tog längre tid än jag trodde
men jag har inte vågat provsmaka än!
...
Men det är bäst för dem att de är goda
för ack vilket tålamod det krävdes för att få de gjorda!
...
Lyckades skära mig i handen
och tappa ut socker över hela golvet!
och dessutom fick jag byta recept mitt i allt
...
Och sen svor jag långa ramsor (eller nåja, långa för att vara jag)
över både degen och handvispen
och över mina dumma fingrar som gör ont
...
Men jag är envis som en åsna
och nu är de klara
semmelpemmelbollarna
...
och om jag kunde skulle jag digitalt skicka några till er där ute
för att jag skulle slippa äta upp dem själv
div>
...
This is me; välkommen!
Jag var trött på det som var
det som är jag, men som samtidigt är någon annan
därför bestämde jag mig för att starta en ny blogg,
och här är den; Rainbow Tess
---
Och så några inledande ord om mig:
---
Jag heter Maria Therese
och mitt liv är en salig röra av regnbågens alla färger
här finns allt från det gladaste, vackraste gröna och rosa
till det mörkaste, ångestfyllda svarta
Men det finns också klickar av
gult
rött
blått
lila
vitt
och alla andra färger som finns.
Därav den här bloggens namn; Rainbow Tess
---
Jag är 20 år och har precis flyttat till Västerås
pluggar beteendevetenskap på högskolan
och bor i egen lägenhet
---
I min lägenhet finns det mycket färg
och många märkliga saker,
ett påminnelseträd
en berättelseväska
ett X-skåp
böcker
diverse lerfigurer och teckningar
och många giraffer
---
För det är sådan jag är.
Kreativ. Skapande.
I livet, med ångest, smärta och allt!
---
Det är i alla fall den jag vill vara
och är ibland
---
Och så älskar jag att skriva och det har jag alltid gjort
och jag hoppas att denna nya blogg ska inspirera mig till just precis det;
att försöka uttrycka allt och ingenting
med eller utan ord
---
Välkommen hit!
---
