I'm in love with a fairytale
För det vackra är en saga
men sagor har aldrig vackra slut
...
Sådan är jag: ensam, och bruten på stranden, med minnet av det som var
Likt en driven våg
kluven mot klipporna
virvlar du andlös
buren av undervattensströmmar
...
krafter som drar
åt motsatta håll
driver ut till oändlighetens öppna vatten,
bryts mot den ensligaste strand
...
kravlar omk
ring
med minnen i händerna
uppskrapade, blödande
där den lenaste sand svider värst
...
Blixtar som klyver himlen
virvlande svart vatten
öppna armar i natten
kväver svart själs andning
...
Regnet piskar sorgen i ansiktet
tårarna finner sin jämlike
triumferande avklädda slag
du står naken i vattenbrynet
...
Allting blottat
livets skådespel på himlavalvet
solen smeker ömt
dina brutna drömmar
...
Trasig vänder du om
med livet i dina händer
Det regnar och det är vackert
men det vackra är farligt
...
först i mötet med dig själv
smeker vindarna varsamt
i den brutalt smärtsamma ärligheten
ligger livet gömt
...
Likt en bruten våg
mot stranden
målar liv i sandens stillhet
i obegripligt samförstånd
...
euforisk andning
Andas euforisk "allt-är-nytt-luft"
...
Jag tror att jag har ny kraft
tror att livet går att förändra
tror att något ska bli annorlunda
tror att allt är nytt
...
Denna lättnadens hysteriska våg
som lyfter mig till oanade höjder
...
och jag äter bra mat
kan sova om nätterna
promenerar varje dag
läser min kurslitteratur
är social och positiv
och sätter upp nya mål
...
Och jag grejar i min lägenhet
låter saker byta plats med varandra
...
Och jag tittar ut genom fönstren
och ler åt utsikten
...
Och jag ringer mamma, pappa och mormor
och säger att jag har allt under kontroll
...
Och jag tänker att nu, nu,
ska mitt liv bli hälsosammare, bättre, lättare
...
och jag fortsätter andas denna luft
som fyller mig med euforisk kraft
...
Och så är det alltid när jag återvänder
eller när jag kommer till en helt ny plats
De första dagarna tror jag att allt är nytt
att mitt liv börjar om
...
De där första sprudlande dagarna
som jag försöker fånga, hålla kvar, njuta av
...
Men det börjar redan vända
precis som det alltid gör
...
När jag inser att ingenting är nytt
att jag fortfarande är jag
att min kropp fortfarande är min
att min ångest fortfarande är min
och att mitt liv fortfarande är mitt
...
Då kommer vardagen tillbaka
och luften blir svårare att andas
...
Då inser jag att den där vågen
gör mer skada än nytta
...
För de där första dagarna
utmanar jag min kropp
utmanar jag ångesten
för att jag tror att jag är starkast i hela världen
...
Då kan jag allt
Då tror jag allt
Då förstår jag allt
...
Denna lömska "allt-är-nytt-kraft"
Denna missvisande euforiska våg
...
Snart kommer stormen
Jag väntar andlöst
känner hur den närmar sig mer och mer
för varje dag
...
Och snart bryter det ut
och jag finner mig själv
kravlandes på golvet igen
...
Då börjar livet igen
Andningspausen upphör
och livet blir åter mitt
...
Då går jag samma gator som jag gått förut
för att det inte finns någon annan väg
...
För dessa första nya dagar
tar aldrig hänsyn till det som är
...
Det är ett sätt att förtränga
det som varit, det som är, det som kommer
ett sätt att sluta andas
och för några dagar leva i en annan värld
...
En värld där allt är nytt
och jag är någon annan
...
Men hur jag än klamrar mig fast
tar de där dagarna alltid slut
...
för det går aldrig att fly från sig själv
även om jag är bra på att låtsas
...
och när du inser det
återvänder livet
mörkret, smärtan
KAOSET
...
och du står där tomhänt med en vardag
som du måste försöka hantera
...
Och jag undrar om jag någonsin
kommer att kunna acceptera
att alltid ha ont
att alltid ha ångest
att behöva anpassa mitt liv efter något
jag inte själv valt
...
Men idag skriver jag för glatta livet
jag promenerar omkring i nya områden
steker morotsbiffar och städar
och tror att allt är nytt
...
Och låt mig få leva lögnen
några dagar till
...
för jag vet
att den inte varar
...
för den är inte sann
...
...
Hejdå
euforiska luft
...
smärtgnäll och livsklagan
Sommaren är snart över
och jag undrar vart den tagit vägen?
...
Minuter, Timmar, Dagar
...
Och så många beslut som skulle tas
som inte tagits
inte kan tas
inte än
...
Sömnlös om nätterna
och en kropp som skriker
...
Vad är meningen med livet?
...
Ingen längtan efter döden
bara längtan efter ett liv
där det är lite lättare att andas
...
för jag har ont nu
det värker, smärtar, pulserar
ett inre krig som inte syns
...
och vardagliga saker
jag förr gjort utan att tänka
fungerar inte
...
som att cykla
och gå i trappor
eller bära en tekopp
...
Och nätterna är långa
när man inte kan sova
och nästan lika långa
när de är fyllda av mardrömmar
...
och när jag ser människor
röra sig fritt
leva
då känner jag mig gammal
...
och när jag ligger gör det ont
när jag står gör det ont
när jag sitter gör det ont
när jag går gör det ont
...
och varför är det så
att jag fått denna kropp att bo i?
...
Det finns inga svar
ingen möjlighet att byta
och det sägs att man aldrig får
mer än vad man klarar av
...
och jag överlever
Ö V E R L E V E R
...
men jag är 20 år
och har levt en evighet
...
Timmar, Dagar, År
...
och smärta
alltid denna smärta
...
inuti och utanpå
kroppen som värker
själen som blöder
...
och jag, vem är jag?
...
...
Sommaren är snart över
och jag undrar vart den tagit vägen?
...
Och om två dagar lämnar jag Skåne
Om fyra dagar skriver jag tenta
Om åtta dagar fortsätter utredningarna på sjukhuset
och om sjutton dagar börjar skolan
...
Och jag gör ett nytt försök
att få ihop livet
...
Hatkärlek i vita korridorer
&q
Hatkärlek i vita korridorer
och smattret mot rutan får lugnet att gömma sig
...
Längtar efter att springa barfota över kall asfalt
och känna regnet blanda sig med blodröda tårar
...
och jag kämpar hårt för att motstå
impulserna från ett ångestfyllt hjärta
...
Hatkärlek i vita korridorer
där sjukdomarna hänger som tavlor på väggarna
...
Och du ligger blickstilla och tyst
för att främlingar i vita rockar registrerar varje rörelse
...
och sorgen är stor och större än allt
ångesten fastetsad i tapeterna
...
Hatkärlek i vita korridorer
där allting blinkar i lysrörsljus
...
där du är ensammast i världen och ändå aldrig är själv
där står de på sidan om och tror att de förstår
...
och du vill skrika allt vad själen förmår
men ändå fastnar alla ord innan de nått ut
...
Hatkärlek i vita korridorer
där du tror att du är trygg
uot;>...
Ett skyddande skal mot världen och livet
mot dig själv på sätt och vis
...
en plats där alla går med "sjuk-stämpeln" i pannan
och du inte är lika utanför
...
Hatkärlek i vita korridorer
smärta, sorg, ångest, lugn, trygghet, frid
...
Du vill stanna innanför dessa väggar
och samtidigt springa så långt därifrån du kan
...
så många tudelade känslor
hemma, och ändå så främmande fel
...
Hatkärlek i vita korridorer
och ditt porträtt bland "stamkunderna"
...
Ett kapitel du önskar du kunde lämna
men samtidigt vet aldrig kommer att ta slut
...
Och du är trött på att vara den du är
trött på att ha din identitet i denna smärta
...
Hatkärlek i vita korridorer
inlåst och fri på samma gång
...
Där regnet smattrar ilsket mot rutorna
och tavlorna är äckligt ful konst
...
Hatkärlek i vita korridorer
och jag har väntat på ett regn jag kan förlora mig i
...
...
Och när jag vandrade omkring några timmar
på ett sommarövergivet sjukhus
fyllde alla dofter, känslor, ljud och minnen
mig med den djupaste sorg
...
För vem vill känna sig hemma på ett sjukhus?
Men samtidigt känna sig så vilse och övergiven?
Vem vill ha dessa vita korridorer som en del av sitt liv?
och vem vill veta att man alltid kommer behöva återvända dit?
...
Ingen!
...
Men det är bra att de finns
när ingen annan gör det
...
