Hatkärlek i vita korridorer
&q
Hatkärlek i vita korridorer
och smattret mot rutan får lugnet att gömma sig
...
Längtar efter att springa barfota över kall asfalt
och känna regnet blanda sig med blodröda tårar
...
och jag kämpar hårt för att motstå
impulserna från ett ångestfyllt hjärta
...
Hatkärlek i vita korridorer
där sjukdomarna hänger som tavlor på väggarna
...
Och du ligger blickstilla och tyst
för att främlingar i vita rockar registrerar varje rörelse
...
och sorgen är stor och större än allt
ångesten fastetsad i tapeterna
...
Hatkärlek i vita korridorer
där allting blinkar i lysrörsljus
...
där du är ensammast i världen och ändå aldrig är själv
där står de på sidan om och tror att de förstår
...
och du vill skrika allt vad själen förmår
men ändå fastnar alla ord innan de nått ut
...
Hatkärlek i vita korridorer
där du tror att du är trygg
uot;>...
Ett skyddande skal mot världen och livet
mot dig själv på sätt och vis
...
en plats där alla går med "sjuk-stämpeln" i pannan
och du inte är lika utanför
...
Hatkärlek i vita korridorer
smärta, sorg, ångest, lugn, trygghet, frid
...
Du vill stanna innanför dessa väggar
och samtidigt springa så långt därifrån du kan
...
så många tudelade känslor
hemma, och ändå så främmande fel
...
Hatkärlek i vita korridorer
och ditt porträtt bland "stamkunderna"
...
Ett kapitel du önskar du kunde lämna
men samtidigt vet aldrig kommer att ta slut
...
Och du är trött på att vara den du är
trött på att ha din identitet i denna smärta
...
Hatkärlek i vita korridorer
inlåst och fri på samma gång
...
Där regnet smattrar ilsket mot rutorna
och tavlorna är äckligt ful konst
...
Hatkärlek i vita korridorer
och jag har väntat på ett regn jag kan förlora mig i
...
...
Och när jag vandrade omkring några timmar
på ett sommarövergivet sjukhus
fyllde alla dofter, känslor, ljud och minnen
mig med den djupaste sorg
...
För vem vill känna sig hemma på ett sjukhus?
Men samtidigt känna sig så vilse och övergiven?
Vem vill ha dessa vita korridorer som en del av sitt liv?
och vem vill veta att man alltid kommer behöva återvända dit?
...
Ingen!
...
Men det är bra att de finns
när ingen annan gör det
...
Kommentarer
Postat av: Annika
Tusen tack för alla dina omsorgsfulla kommentarer på min blogg! Jag är faktiskt mycket bättre nu, och kan nog...möjligen börja jobba nästa vecka. Jag är däremot väldigt ledsen för din skull...att du inte hittat någon medicin som hjälper. Ska be för dig! Kom ihåg att Gud är med i mörkret, och bär dig igenom.
Postat av: Ninni
Du skriver så otroligt bra. Ibland känner jag mig hemma i dina texter, ibland inte. Men de griper tag i mig.
Kram.
Trackback
