.

Kreativt kaos eller rena rama helvetet?

Hell on earth is right inside my head

Den där pulserande, slitande smärtan

som jag inte kan hantera

Och du frågar vad jag tänker på

vad jag känner, vad jag funderar på

men jag kan inte berätta, för man får inte tänka så

Jag ligger på golvet

Kroppen skälver, tårarna rinner

och möbler, böcker, prylar

är utspridda kring mig som glasskärvor

Jag flyttar sängen, hyllorna, byrån, soffan, bordet

jag flyttar allting runt runt runt

men möblerna passar inte på något sätt

det är bara fel fel fel hur de än står

För när det man försöker fly undan kommer inifrån

spelar det ingen roll hur mycket man flyttar möblerna

smärtan ger ändå inte upp

Jag känner igen det allt för väl; flyktinstinkten

Inte sitta ner, inte vila, inte tänka, inte andas

bara göra allt allt ALLT på samma gång

Jag står inte ut med hur det ser ut

men sanningen är att det är livet jag inte klarar

och jag intalar mig själv att allt blir annorlunda

bara jag möblerar om, bara det ser ut på något annat sätt

Men det går inte, det går aldrig

för hur det än ser ut i min lägenhet

är det samma svarta spöken inom mig

< div style="text-align: center;">

Och jag vill sluta

Kroppen skriker, skriker, skriker

men jag kan inte, jag kan inte

måste fortsätta

Men jag orkar aldrig hela vägen,

alla möbler, belamrade med prylar, står mitt på golvet

jag far omkring överallt och ingenstans

och smärtan river och sliter i bröstet än

Nattens timmar är här

och jag väntar andlöst på smällen

Jag brukade säga till mina tonåringar när jag såg deras stökiga rum: "Ditt rum speglar ditt inre. Är det stökigt på rummet så är det stökigt i ditt inre." Jag vet egentligen inte om det stämmer men just så stämde det på dem för de hade ju ett tonårskaos inom sig och rummet var också ett enda kaos. De brukade hålla med mig i alla fall.

Jag förstår att det stämmer in på dig nu, din lägenhet speglar ditt inre.

Åh vad jag önskar att jag kunde hjälpa dig att städa din lägenhet...

Kram.

Tack för din extremt värmande kommentar! Jag hoppas innerligt, trots att jag inte känner dig, att du snart får må bättre.

Att ha ångesten och döden närvarande är så jobbigt. Men det är som du skriver, det är vårat val, vi kan välja om vi vill leva eller dö. Jag vill leva, men jag vill inte ta dom käftsmällar som jag får.



Tack igen.

Ta hand om dig. Kämpa på.

Kramar