...sen kom vinden och blåste bort mig
Nämen fy sjutton vad jobbigt!
Min yngsta dotter hamnade i ett sånt läge efter sitt första år på högskolan i Gävle. Hon upptäckte under sommaruppehållet att hennes poäng inte räckte för att få plugga till hösten Visst, om hon lyckades med ett par omtentor så skulle det gå men.. Hon skulle ju inte fortsätta på samma program utan hade sökt en kurs på heltid, Kreativt skrivande, som hon så gärna ville gå.
Febril aktivitet. Jag hjälpte henne så gott jag kunde. Söka lägenhet i Bollnäs (hon ville inte bo kvar i Gävle), plugga för att kunna göra omtenta, säga upp studentlägenheten. Hon fick en lägenhet i Bollnäs men eftersom hon inte hade någon inkomst skulle hon inte få något kontrakt. Vi sa att vi kunde ställa upp som borgenärer men de påstod att det inte gick - inte förrän jag följde med dottern till bostadsföretaget - då gick det helt plötsligt. Sen var det att söka socialbidrag. Hon fick sånt i Gävle under sommaren om hon gick en kurs som soc i Gävle höll i och det gjorde hon men så blev det flytt till Bollnäs och då kunde ju inte Gävle betala ut något bidrag för hon bodde ju inte i Gävle och Bollnäs kunde heller inte betala ut något för hon bodde inte i Bollnäs??? Dottern överklagade deras beslut. Helt plötsligt bodde hon ingenstans och ingen ville ta något ansvar för att hon skulle få tak över huvudet och mat på bordet. Efter att jag ringt högsta politikern i socialmämnden så ordnade även det upp sig. Omtentorna gav de poäng som behövdes så hon kunde gå den där kursen och även en kurs till på våren. Men det blev att pendla och allt som allt blev det dyrare för dottern. Men hon trivdes i Bollnäs och har sina syskon där så hon var inte ledsen för det.
Nu är dottern arbetslös och går på ungdomsgaranti (vilket inte ger mycket i plånboken) och måste be soc om pengar varje månad för att klara sig men det fungerar i alla fall.
Det är inte lätt att vara ung! Jag hoppas du har folk omkring dig som kan stötta dig i allt det här för det behövs och kan kännas som en trygghet.
Massor av kramar! ♥
Det var inte meningen att skrämma upp dig i mitt blogginlägg. Du är nog tillräckligt skrämd ändå. Det verkar ju vara en fruktansvärd sjukdom det där... och så mycket som det för med sig. Styrkekram
