.

Jag kastar ur mig ord,

meningar som försöker säga något,

men som egentligen inte säger något alls.

Meningslösa ord, men ändå fyllda med innehåll

...

De ligger utspridda över kall asfalt.

Dunstar de? Tränger de ner genom marken?

Eller smälter de bara och försvinner?

ja vart tar de vägen,

alla de ord som man sprider omkring sig?

Vem lyssnar och vem bryr sig?

Och vad spelar de för roll?

...

Jag skriver inte lika mycket nu.

Det där brinnande skrivarhjärtat bultar och fräser,

men orden fastnar innan de kommer ut.

Och när de väl landar på pappret

bildar de ofullständiga meningar,

lösryckta delar ur det liv som är mitt.

...

Orden som jag släpper ut och som formar

en samling av svart mot vitt,

de säger egentligen ingenting.

De säger bara halva sanningen.

De försöker förklara men förklarar egentligen ingenting.

De tangerar vid sanningen, men visar bara en liten del av den.

Säger något betydelselöst, halvt, förmildrat

av det som verkligen rör sig inom mig.

...

Och om jag inte kan skriva hela sanningen,

är det lönt att skriva alls?

Om jag inte kan sätta ord på det som verkligen rör sig i mig,

varför ens försöka beskriva de lösryckta delarna av den?

...

Men samtidigt kan jag inte bara vara tyst.

Fingrarna glöder och vill att något ska komma ut.

Egentligen bryr de sig inte om vem som läser dessa ord,

det är bara en metod för att få mig att fortsätta andas.

Andas genom fingrarna,

skriva bort små små bitar av verkligheten,

trots att de stora, tunga, svidande delarna aldrig når mina fingrar.

...

För det finns så mycket i mig som jag inte vågar röra vid,

som virvlar omkring och griper tag,

men som inte får komma ut.

...

För sanningen är inte vacker.

Och ärligheten gör alldeles för ont…