Min mor kallade mig Silver
Vi livnärde oss på ljuset, men levde i mörker
Mörkret berörde allt, det var det normala
Vi var tvungna att borsta bort, eller dela mörkret,
innan vi kunde sätta oss
...
Mörkret satt på huk på våra stolar
och hängde som draperier över trappan
Mörkret var en närvaro
...
Jag lärde mig att se det, se genom det,
och jag lärde mig att se mitt eget mörker
...
Jag frös och var trött och nacken värkte,
jag ville sova och sova och aldrig vakna
Jag hade förlorat de få saker jag hade
och det som fanns här tillhörde någon annan
...
Allt ljus lyste utåt och inget av det var för oss
Pew var blind så det spelade ingen roll för honom
Jag var vilsen så det spelade ingen roll för mig
...
Det fanns två oceaner
en utanför fyren och en inom mig
Den inom mig hade inget band av ljus att leda mig
...
Ur Fyrväktaren av Jeanette Winterson,
kanske den vackraste boken i världen,
med meningar formulerade som den vildaste poesi
och så många ord som etsar sig fast i mitt hjärta,
för att Silver bär så mycket av mig själv i sig
...
Och jag låter Wintersons Silver tala för mig i natt
för mitt liv är mörker, en svart ocean
a chaotic reality
...
Kommentarer
Trackback
