Jag försöker, men jag förlorar varje gång
Att vara sjuk är ett ensamt liv
bland folk med andra förutsättningar
...
Idag:
...
Seminarie;
samtal mellan fyra-sex ögon fungerar
men så fort det blir fler tappar jag fullständigt fokus
Då blir det suddigt och jag har ingen aning om vad som sägs
och det gäller oavsett vad samtalet handlar om
...
I pausen;
Samtalen kretsar kring träning
och det planeras för dans och zumba och allt vad det är
men ingen frågar mig, för alla vet,
att jag ändå inte kan, fastän jag så gärna skulle vilja
...
Vägen ut;
För att ta sig ut måste man gå ner för trappor
och alla rinner ner som ingenting
medan jag alltid hamnar efter
för att det gör ont
...
På gårdsplanen;
Eftersom jag kommit efter missar jag planerna
men får förfrågan om jag vill följa med ner på stan
de ska käka, gå i affärer, plugga lite
och jag vill, åh, vad jag vill vara med
men tvingas ändå säga nej och gå ensam åt andra hållet
...
På vägen hem;
Då kommer sorgen krypande
över att kroppen inte orkar idag
över att man blir så ensam
och över att det är så svårt att lära känna nya människor
på en grund där man inte orkar och inte kan
...
Hemma;
Istället har jag fått ägna eftermiddagen
åt att sitta i ett mörkt badrum och i skenet från stearinljusen
läsa dagens post som bestod av läkarutlåtanden/nya diagnoser
...
Och i ensamheten skrika mot kaklet:
"Varför måste jag leva så här?!"
...
För det är tungt
tungt att tvingas säga nej till sådant man vill
tungt att vara i smärtan dag efter dag
tungt att ha levt 20 år av sitt liv,
och känna att man inte vill ha 20 år till
...
Tungt att behöva acceptera
smärta och ångest som en del av livet
som något jag alltid kommer få leva med
...
Tungt att vara omringad av människor
men alltid känna sig ensam
...
Och det finns så många små obetydliga vardagshändelser
som tillsammans skapar ett stort utanförskap
...
…Men jag skriver inte det här för medlidande
för att få någon "tyck-synd-om-mig-effekt"
Inte heller missunnar jag mina vänner träning, stadsbesök osv.
Och jag menar inte att DE försöker få mig att känna mig utanför
...
Jag menar bara att det är så det blir
när man har olika förutsättningar
...
Och att man i smärtan, ångesten, tröttheten
alltid är så ensam och utanför
när man rör sig i kretsar där man inte riktigt fungerar
och där det "förväntas" mer av en än man klarar av
...
Och att det är så lätt att bli ensam
när man inte mår bra
...
...
"Jag försöker, men jag förlorar varje gång
antingen lämnar dom mig eller så lämnar jag dom.
Jag skulle förstå om du ändrade dig och vände om"
(Melissa Horn)
meningslöst ickemörker-babbel
Jag kastar mina ord överallt och ingenstans
Jag kastar ur mig ord,
meningar som försöker säga något,
men som egentligen inte säger något alls.
Meningslösa ord, men ändå fyllda med innehåll
...
De ligger utspridda över kall asfalt.
Dunstar de? Tränger de ner genom marken?
Eller smälter de bara och försvinner?
ja vart tar de vägen,
alla de ord som man sprider omkring sig?
Vem lyssnar och vem bryr sig?
Och vad spelar de för roll?
...
Jag skriver inte lika mycket nu.
Det där brinnande skrivarhjärtat bultar och fräser,
men orden fastnar innan de kommer ut.
Och när de väl landar på pappret
bildar de ofullständiga meningar,
lösryckta delar ur det liv som är mitt.
...
Orden som jag släpper ut och som formar
en samling av svart mot vitt,
de säger egentligen ingenting.
De säger bara halva sanningen.
De försöker förklara men förklarar egentligen ingenting.
De tangerar vid sanningen, men visar bara en liten del av den.
Säger något betydelselöst, halvt, förmildrat
av det som verkligen rör sig inom mig.
...
Och om jag inte kan skriva hela sanningen,
är det lönt att skriva alls?
Om jag inte kan sätta ord på det som verkligen rör sig i mig,
varför ens försöka beskriva de lösryckta delarna av den?
...
Men samtidigt kan jag inte bara vara tyst.
Fingrarna glöder och vill att något ska komma ut.
Egentligen bryr de sig inte om vem som läser dessa ord,
det är bara en metod för att få mig att fortsätta andas.
Andas genom fingrarna,
skriva bort små små bitar av verkligheten,
trots att de stora, tunga, svidande delarna aldrig når mina fingrar.
...
För det finns så mycket i mig som jag inte vågar röra vid,
som virvlar omkring och griper tag,
men som inte får komma ut.
...
För sanningen är inte vacker.
Och ärligheten gör alldeles för ont…
för det är spöken jag talar om
Men jag kan inte berätta, för man får inte tänka så"
(Melissa Horn)
flyger jag bland stjärnorna i nattens tysta ensamhet
(ändlösa tankesnurror gör det farligt att landa)
16 timmar kvar
...i minnet av en mardröm
...and so it begins;
Visst är jorden tung och kall, men regna du i alla fall
mellan raderna, där lever jag mitt liv
Somliga säger vi lever i evighet,
fast döden är det sannaste som de vet,
Andra säger lyckan finns i ett ögonblick,
fast dom aldrig hann i fatt det de fick
(Cornelis Vreeswijk)
...
- och imorgon fortsätter
utredningarna på sjukhuset
...
